Recension av Anders de la Mottes Vintereld

Ända sedan debuten med Geim (2010) har Anders de la Motte tillhört ett av de mest intressanta namnen på den svenska deckarscenen. Han är en författare som inte varit rädd för att förnya sig och pröva nya saker, och i princip kan man väl säga att han bara blivit bättre och bättre. Och Vintereld utgör inget undantag på någondera punkten. Jämfört med de två tidigare delarna i Skåne-serien är polisromaninslagen nedtonade denna gång och istället är inslagen av psykologisk thriller starkare.

20181102_121222

När Laura Aulins faster drunknar ärver Laura hennes stugby, och tvingas återvända till barndomens Skåne, där hon inte satt sin fot på trettio år. Sist hon var där var hon sexton, och då slutade det med att hennes bästa vän omkom i en brand på en luciafest. Stugbyn visar sig dock stadd i gravt förfall och fastern har under tiden som gått förvandlats till en alkoholiserad hoarder. Men det är ändå något som inte stämmer med hennes död.

Återvändandet väcker minnen och Laura börjar nysta i det förflutna. Hennes närvaro i trakten rör också upp en massa gammalt bland de som bor kvar, och snart anläggs nya bränder både här och där. Vi får följa Laura på två tidsplan, dels i nutid, dels 1987 då hon var sexton. Och steg för steg grävs den skrämmande sanningen om vad som egentligen hände för trettio år sedan fram.

Efter att i sina Stockholmsdeckare huvudsakligen lagt vikt vid intriger och karaktärer, låter författaren även miljöerna träda i förgrunden i sin skånska (blivande) kvartett. Precis som i de tidigare två fristående Skånedeckarna, Slutet på sommaren (2016) och Höstdåd (2017), är Anders de la Mottes skildring av de ensliga skånska miljöerna söder om Hallandsåsen både stämningsfull och välgjord. Kanske spelar det in att de la Motte nu skildrar sina egna uppväxtmiljöer, när han träffsäkert använder sig av stämningar och sinnesförnimmelser som skapar en stark närvarokänsla. Både Laura som gestalt och inte minst den förfallna stugbyn vid sjön i norra Skåne tror jag att jag kommer att minnas länge.

Att det är välskrivet och att intrigen dessutom är fylld av kluriga vändningar gör inte det hela sämre. Misstankarna förflyttas hela tiden och man får många överraskningar längs vägen till de slutliga avslöjandena. Det enda jag är lite kluven till är Lauras ”sjukdom”, som förblir något mystiskt som det aldrig egentligen görs särskilt mycket av.

Anders de la Mottes Vintereld är en av de fem böcker som nominerats till Svenska deckarakademins pris för bästa svenska deckare 2018. Vem som får priset avslöjas när akademin gör ett offentligt framträdande på stadsbiblioteket i Eskilstuna söndagen den 25 november 14.00. Välkomna att vara med då!

KERSTIN BERGMAN, CrimeGarden

Annonser