Wallander – omodern men ständigt aktuell

Även om Henning Mankells Kurt Wallander förmodligen fortfarande är den mest välkända svenska fiktiva polisen utomlands, är det ju ett bra tag sen böckerna kom ut här i Sverige. Efter inledningen med Mördare utan ansikte 1991, gavs de flesta delarna i serien ut under 1990-talet, och nu har det redan gått tio år sedan Den orolige mannen, den avslutande boken, kom ut 2008. Men fortfarande säger man ofta att Wallander-typen – den ensamme, medelålders, frånskilde polisen med hälsoproblem som med jämna mellanrum tvivlar på sin förmåga, som är melankolisk och har ett problematiskt förhållande till sin tonårsdotter, och som tänker som bäst när han lyssnar på klassisk musik i bilen eller hemma med en drink på soffbordet – är typisk för svenska deckare.

20180406_150056

Dörren till Wallanders lägenhet. Denna bild liksom de nedanstående, tog jag vid ett besök på Ystad Studions besökscentrum i våras.

Egentligen är det en typ av detektivgestalt som länge varit på väg ut från den svenska deckarscenen. Redan i och med de kvinnliga författarnas intåg i slutet av 1990-talet började den medelålders, manlige polisen få konkurrens, inte minst av yngre, kvinnliga poliser, och efter Stieg Larssons Millennium-trilogi (2005–2007) blev variationen ännu större. I Larssons spår ökade genrevariationen bland svenska deckare, vilket minskade polisromanens dominans, och med det följde också en ökande variation bland deckargestalterna.

20180406_150513

På Wallanders skrivbord på polisstationen.

Idag Wallander-typen inte alls lika vanlig, och redan Mankell själv porträtterade honom faktiskt som en föråldrad typ av detektivgestalt i Den orolige mannen. Där blir det tydligt att den åldrande Wallander, med sitt nationella perspektiv och rötterna i det svenska folkhemmet, inte längre har något att tillföra när brottsligheten blir alltmer internationell och transnationell. Det som istället behövs, menade Mankell, är en ny generation som betraktar sig själva som européer snarare än som svenskar, och som känner sig lika hemma utomlands som i Sverige. I Den orolige mannen representeras den nya generationen av Wallanders dotter, Linda Wallander, som beskrivs som den nya tidens polis, redo att ta över när Wallanders generation inte längre räcker till. Och ni som läst den sista Wallanderromanen vet dessutom att Mankell visar detta på flera olika plan, inte minst genom att låta det gå utför med Wallanders hälsa på ett ganska fatalt sätt.

20180406_150332

I välkända kvarter.

Att Mankell valde Linda Wallander som representant för den nya tidens detektivgestalt är också representativt för den ökning av kvinnliga huvudpersoner vi sett i svenska deckare sedan Millennieskiftet. Litteratursociologen och deckarforskaren Karl Berglund har räknat och visat att det faktiskt varit vanligare med kvinnliga än manliga detektivgestalter i svenska deckare på 2000-talet, åtminstone bland de mest framgångsrika författarna, vilka han studerat. Många av den nya tidens poliser, oavsett kön, har också en betydligt mer flexibel inställning till lagen än Wallander och hans gelikar och rör sig i den kriminella världen samtidigt som de på arbetstid jagar skurkar, något som bidrar till spänningsskapande och komplicerade twistar i intrigerna.

20180406_150219

Hemma i Wallanders vardagsrum, där han lyssnar på opera och dricker whiskey.

Naturligtvis finns det fortfarande en och annan äldre, melankolisk, medelålders man med hälsoproblem på den svenska deckarscenen, kanske särskilt i de deckare som utspelar sig i småstadsmiljö – även om många av de allra mest kända exemplen huvudsakligen rör sig i Stokholm (och heter Ewert). Dessa gestalter är fortfarande relativt laglydiga, men börjar samtidigt bryta mot mallen åtminstone lite grand. Mari Jungstedts polis Anders Knutas håller sig i form både fysiskt och psykiskt genom att simma regelbundet. Leif GW Perssons Evert Bäckström tar alla genvägar han kan och är dessutom försedd med ett självförtroende som går utanpå det mesta. Dag Öhrlunds Ewert Truut har politiskt inkorrekta fördomar om det mesta, vilka testas och övervinns på löpande band. Och Anders Roslunds (och Börge Hellströms) Ewert Grens har på sistone gett sig ut i världen och är tidvis rena actionhjälten.

20180406_150931

En av Wallanders fars målningar. Varianten med tjäder.

Men trots att andra typer av detektivgestalter dominerar idag hör man fortfarande ofta att Wallander-polisen är närmast emblematisk för svenska deckare, och det är något som sägs både utomlands – där man ofta mött Wallander senare i form av översättningar eller i de olika film- och TV-serierna som tillkommit på senare år – och hos svenska läsare, som gärna läser om böcker av exempelvis Mankell, Håkan Nesser, Sjöwall-Wahlöö och Åke Edwardson. Delvis har det naturligtvis åtminstone med att det här är en typ av gestalt som åtminstone vi som svenskar har lätt att känna igen oss i och tycka om. En typ av deckarhjälte som inte är perfekt, utan som är lite som folk är mest.

20180406_150829

På väggarna i hyllningsrummet till Henning Mankell ser man alla de översättningar som gjorts av hans böcker.

Just film- och TV-serierna har bidragit till att hålla Wallander aktuell och få oss att glömma att han egentligen hade sin storhetstid redan på 1990-talet. I BBC:s nya serie med Kenneth Branagh som Wallander (2008–2015) har böckernas intriger uppdaterats, och i den svenska serien med Krister Henriksson huvudrollen (2005–2013) – som med undantag för 2000-talsböckerna Innan frosten och Den orolige mannen – bygger på Mankells gestalter, men inte på hans böcker, har Wallander försetts med brottsfall som känns nya och aktuella. Däremot har serien med Rolf Lassgård i huvudrollen (1994–2007), som helt bygger på Mankells böcker och av många fortfarande anses som den ”riktiga” Wallander-serien, liksom den mer obskyra serien Talismanen (2003) där Lennart Jähkel spelar Wallander (som dock endast är en bifigur) efter nyskrivet manus av Mankell och Jan Guillou, mer fallit i glömska.

Henning Mankells Wallander-böcker har alltså utvecklats till ett enormt universum i flera medier, men också i form av deckarturism i Ystad. Bland forskarna talar man om ”Wallanderland” och syftar då på den kombination av verkligt och fiktivt landskap som präglar bilden av dagens Ystad. Detta är något som både den svenska etnologen Carina Sjöholm och den danska medievetaren Anne Maret Waade forskat om, medan filmvetaren Olof Hedling framförallt koncentrerat sig på att undersöka hur den regionala filmproduktionen och de många internationella samarbetsproduktioner som bland annat Wallander-serierna utgör, egentligen fungerar.

Såväl de 32 delarna i den nya svenska Wallanderserien med Krister Henriksson som de tolv episoderna i BBC:s Wallanderserie har spelats in i Ystad Studios som drivs av Film i Skåne i det gamla regementsområdet i Ystad. Där har man också ett upplevelsecenter som är väl värt ett besök, och där man bland annat kan besöka Wallanders lägenhet och polisstationen från Krister Henriksson-filmerna, besöka ett hyllningsrum till Henning Mankell, och höra centrets kunniga personal berätta om filmproduktionerna.

Idag ska jag till Ystad Studios med en grupp internationella studenter från Lunds universitet. Förra gången vi var där lärde jag mig bland annat att Krister Henriksson-produktionerna i praktiken fungerat som en filmskola för de flesta verksamma i branschen i Sverige idag. Genom att bland annat låta en ny regissör ta sig an varje ny film har man lyckats få en stor omsättning på filmarbetare och gett många unga som velat in i filmbranschen chansen att få delta i en stor produktion. Och trots att man nu just nu inte spelar in några nya Wallanderfilmer, är det fortfarande Wallander som står i centrum i Ystad. Utan honom och Mankell hade man aldrig haft den övriga filmproduktion man har där idag, och utan dem hade inte Ystad haft dagens stora, inte minst internationella, turisttillströmning.

Även om Wallander inte längre är den mest typiske detektivgestalten i svenska deckare, och även om ”original-Wallander” framförallt är en 1990-talsprodukt, är det uppenbart att Wallander fortfarande lever kvar i människors medvetande och verksamhet på så många olika plan. Från lokala turistguider till forskare och deckarläsare runt om i världen sysslar dagligen med Wallander på olika sätt. Och även om själva Wallander-gestalten är relativt omodern idag är många av Mankells böcker om honom fortfarande lika aktuella. Ända från inledningen med Mördare utan ansikte (1991) som handlar om rasism och flyktingfientlighet till Den orolige mannen (2008) som till stor del handlar om främmande U-båtar i svenska vatten, skrev Mankell om ämnen som ständigt visar sig lika aktuella. Och kanske är just detta, i kombination med Wallanders ”vanlighet”, som gör att han fortsatt att fascinera så många, och säkert kommer att göra det länge än.

KERSTIN BERGMAN, CrimeGarden

Annonser

En reaktion på ”Wallander – omodern men ständigt aktuell

  1. Ping: Gästbloggar om Wallander – CrimeGarden

Kommentarer inaktiverade.