Recension av Håkan Nessers De vänsterhäntas förening

Det är svårt att hitta en bättre salesgimmick för en svensk deckare än att Nesser återuppväcker både van Veteeren-serien och Barbarotti-serien för att låta de två mästerliga polisdetektiverna slå sina kloka huvuden ihop i ett gemensamt fall. Den stora behållningen av De vänsterhäntas förening är dock språket och själva berättandet.

20181102_121628

Den numera pensionerade kommissarien Van Veeteren från fiktiva europeiska Maardam och Gunnar Barbarotti från likaså fiktiva svenska Kymlinge möts kring ett gammalt fall i Maardamtrakten. I slutet av 1950-talet startar några barn en klubb för vänsterhänta, och mer än trettio år senare samlas de igen, något som slutar med att flera människor omkommer i en brand. Ytterligare tjugo år senare, 2012, hittas ett nedgrävt lik i närheten av där det brann, och det visar sig att den man trott anlade branden faktiskt dog i samma veva som de innebrända. Van Veteeren som hade hand om brandfallet när det tilldrog sig, blir åter engagerad, och börjar tillsammans med sin sambo Ulrike nysta i vad som egentligen hänt i det förflutna. Många tidsplan och trådar således som Nesser efterhand knyter samman i denna tegelsten till deckare.

Berättandet är pratigt – vilket för det mesta brukar vara någonting negativt – men här fungerar det på ett bra sätt. Det är trivsamt att vara med när huvudpersonerna smågnabbas och det känns lite muntligt, så att man hör rösterna när man läser. Nesser får genom sin stil och sitt språkbruk det hela att framstå som naturliga konversationer, trots det bitvis lite högtravande innehållet. Berättarstilen skapar också känslan av en brokig skröna, trots att intrigen egentligen är ganska prosaisk. De krusiduller som finns visar sig alla vara villospår.

Utredningsmetoderna som används består i princip bara samtal och logiska resonemang. Visst genomförs ett och annat förhör, men dessa ät undantag och tillför inte heller särskilt mycket. En del information och detaljer ges också läsaren genom dagboksanteckningar och inre monologer som erbjuder detaljer och ledtrådar som inte kommer utredarna till del. Det bidrar till berättelsens komplexitet, men gör tyvärr också att åtminstone jag – och säkerligen många med mig – på ett lite för tidigt stadium misstänker vem som är den skyldige, och därefter mest bokar av den ena ledtråden efter den andra som bekräftar misstankarna. Det gör själva mysteriet mindre intressant, och hade jag inte trivts så väl tillsammans med Van Veeteeren, Barbarotti och deras respektive samtalspartners hade jag nog tappat intresset och aldrig tagit mig igenom bokens närmare femhundrafemtio sidor.

Jag funderar dock på om det egentligen tillförde något att båda Nessers mästerdetektiver involverades i fallet, egentligen är det nog mest ett sätt att tillfredsställa båda seriernas fans. Det är van Veeteeren och hans hustru som spelar förstafiolerna i utredningen, medan den roll som Barbarotti och hans kollega spelar är underordnad och egentligen kunde ha ersatts av några telefonsamtal. Samtalen där de alla fyra deltar blir inte heller lika engagerade som när de diskuterar två och två.

Det råder dock ingen tvekan om att Nesser fortfarande är en av genrens främsta berättare, även om De vänsterhäntas förening inte ett av hans bästa verk när det gäller intrigskapandet. Men Nesser har en hög lägstanivå och även när han inte är helt på topp, överträffar han det mesta i genren.

Håkan Nessers De vänsterhäntas förening är en av de fem böcker som nominerats till Svenska deckarakademins pris för bästa svenska deckare 2018. Vem som får priset avslöjas när akademin gör ett offentligt framträdande på stadsbiblioteket i Eskilstuna söndagen den 25 november 14.00. Välkomna att vara med då!

KERSTIN BERGMAN, CrimeGarden

Annonser