Kerstin Bergman recenserar Jens Lapidus Top Dogg

Som alltid är det lite sorgligt när en serie man gillar tar slut, men med Top Dogg överträffar Jens Lapidus förväntningarna och boken utgör en fin avslutning på trilogin om advokaten Emelie Jansson och den före detta gangstern Teddy Maksumic.

20171019_152821.jpg

Denna gång får Emilie i uppdrag att agera målsägandebiträde åt en ung tjej som identifierats som en av de som utnyttjas i den härva med sexuella övergrepp mot unga kvinnor som förekommit tidigare i serien. Emelie och Teddy nystar vidare i det hela – något som snart sätter dem båda i fara. Parallellt följer vi den unga Roksana som i sin hyreslägenhet hittar en massa knark dolt i ett lönnutrymme. Hon kan inte motstå frestelsen att både prova och sprida det vidare, och snart är hon fast i en situation svår att ta sig ur. Dessutom hamnar Teddys brorson Nikola, som hade en av huvudrollerna i förra boken, än en gång i trubbel när hans bästa vän blir skjuten.  

Lapidus är den svenska författare utöver Stieg Larsson som har betytt mest för utvecklingen av den svenska deckaren på 2000-talet. Med sin Stockholm Noir-trilogi (2006–2011) förde han in nya gestalter, nya miljöer och ett nytt och modernt språk i den svenska deckaren. Detta inspirerade otaliga andra författare och resulterade dessutom så småningom i den nya svenska polisthrillern, en ny sub-genre på den svenska deckarscenen med författare som Anna Karolina, Anders de la Motte, Kallentoft & Lutteman och många andra (jag skrev mer om polisthrillern här, när jag gästbloggade här på sidan förra året).

Med Top Dogg avslutar Lapidus sin andra Stockholms-trilogi, och även om vi inte har några poliser i huvudrollerna här, är fokus på brottsutredning av den typ som polisen bedriver centralt. Man kan därför mycket väl säga att boken hör hemma just i den moderna polisthriller-genren, även om boken samtidigt är en genrehybrid som så många deckare är idag, i Stieg Larssons efterföljd.

Vi möter rå brutal action, brottsutredning som hämtad ur en klassisk polisroman, lite romantik, en hel del konspirationer och svärta, och en gnutta ironisk humor. De flesta huvudpersonerna bär spår av hårdkokta influenser, de har ofta sin egen moraliska kompass, och därtill i flera fall ett stort hjärta dolt under den tuffa ytan.

Intressant med den nya serien, och inte minst med Top Dogg, är att Lapidus nu lyckats få in flera kvinnor i huvudrollerna, något det var väldigt tunnsått med i Stockholm Noir-trilogin (med undantag för Natalie Kranjic i Livet deluxe (2011)). Denna gång är två av huvudpersonerna kvinnor, och dessutom innehåller berättelsen flera viktiga kvinnor i birollerna.

En av de saker jag uppskattar mycket hos Lapidus är språket, så även denna gång. Han skriver på ett modernt språk där stilnivåer och influenser blandas på ett så väl medvetet som meningsfullt sätt. Intrigen är komplex med flera trådar att följa, både sådana som löpt genom alla tre böckerna och sådana som är nya för Top Dogg. Den nya boken innehåller också många smarta detaljer som bidrar till att knyta ihop det hela på ett proffsigt och kompetent sätt.

Att Lapidus idag är en av stjärnorna på den svenska deckarhimlen råder det ingen tvekan om, och trilogin om Emily och Teddy är ett riktigt mästarprov.

KERSTIN BERGMAN, CrimeGarden

Annonser

En reaktion på ”Kerstin Bergman recenserar Jens Lapidus Top Dogg

  1. Ping: Recenserar Jens Lapidus Top Dogg hos Svenska Deckarbiblioteket – CrimeGarden

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s