Kerstin Bergman recenserar Ninni Schulmans Välkommen hem

Ninni Schulman tillhör landsbygdsdeckarförfattarnas skara. I hittills fem böcker har hon skildrat värmländska Hagfors med omnejd med hjälp av poliserna Petra Wilander och Christer Berglund, och journalisten Magdalena Hansson, i huvudrollerna.

CIMG4890.JPG

I Välkommen hem skriver Magdalena om anlagda bränder på den lokala flyktingförläggningen, men hennes bevakning uppskattas inte av alla och hon börjar få väldigt obehagliga hotmejl från lokala rasister. Samtidigt drar det ihop sig till återträff med Magdalenas högstadieklass. En fest med övernattning och spökvandring ute i en enslig sommarstuga. Egentligen skulle Magdalena helst stannat hemma, men klassens coola kille, som numera är kändis, har lovat att ställa upp på en intervju under festen och de gamla vännerna tjatar om att hon ska komma.

Väl på plats ute i skogen visar det sig vara betydligt värre än Magdalena befarat. Alla faller in i gamla roller, blir väldigt berusade, och stämningen blir allt obehagligare. Till sist, under spökvandringen då de är utspridda i smågrupper och irrar runt i skogen, hittas en av klasskamraterna död, uppenbarligen mördad, och festen får ett abrupt slut. Men vad hände egentligen i det förflutna som kan få någon att gå så långt?

Alla som någon gång gått i en högstadieklass kan nog känna igen sig i den kluvna känslan inför klassåterträffen: självklart lite spännande – samtidigt en potentiell mardröm. Människor tenderar att minnas antingen det bästa eller det värsta från de formativa högstadieåren. Men trots att man umgåtts så många av dygnets timmar under så många år är det mycket man inte vet om klasskamraterna och om vad som skett när ingen sett på. Schulman lyckas skildra de här stämningarna väldigt trovärdigt, och även om saker och ting i de flesta fall säkert aldrig går så långt som de gjorde i Magdalenas klass, är igenkänningsfaktorn hög.

Schulman har alltid varit en habil författare, men i den förra boken, Vår egen lilla hemlighet, och i Välkommen hem, har hon lyckats lyfta det hela ett snäpp till. Genremässigt rör hon sig mellan polisromanen och den psykologiska thrillern – den här gången också med en hel del pusseldeckarinslag. Hon tillhör också de starkare svenska deckarförfattarna när det gäller att skildra vardagsrelationer och vanliga människors liv. Denna gång handlar livet för hennes tre huvudpersoner om otrohet och förhållanden som stagnerat, om prestationsångest och drömmar om graviditet. Men ännu mer handlar det om svårigheten att prata med den allra närmaste om det som betyder mest – det är alltid lättare att låtsas som att problemen inte finns så länge man inte sätter ord på dem. Igenkänningsmöjligheter på många plan, således.

Kanske är flyktingförläggningshistorien lite onödig och kanske blir det på gränsen till för mycket privatlivsältande när alla huvudpersonerna krisar samtidigt, men Schulmans trogna läsare får nog precis vad de vill ha. Och den ångestframkallande klassåterträffsberättelsen lockar nog också en hel del nya läsare.

KERSTIN BERGMAN

Annonser

En reaktion på ”Kerstin Bergman recenserar Ninni Schulmans Välkommen hem

  1. Ping: Gästrecenserar Ninni Schulmans Välkommen hem hos Svenska Deckarbiblioteket – CrimeGarden

Kommentarer inaktiverade.